Kineserna och romarna tvistade om vilka som var de bättre konstnärerna.
Kungen sa: "vi ska fastställa detta ämne med en debatt".
Kineserna började prata,
men grekerna sa ingenting.
Dem gick.
Kineserna föreslog att de skulle få varsitt rum att utöva sin konst i, två rum placerade mittemot varandra åtskilda av en gardin.
Kineserna bad om hundra färger från kungen, alla variationer,
och varje morgon kom dem dit där färgerna fanns och tog allihop.
Romarna tog inga färger. "De är inte en del av vårat jobb."
De gick till sitt rum och började rengöra och polera väggarna. Hela dagen varje dag gjorde de dessa väggar lika rena och klara som en öppen himmel.
Det finns en väg som går från alla färger till färglös.
Lär känna att molnens och vädrets magnifika mångfald kommer från solen och månens fullständiga anspråkslöshet.
Kineserna avslutade, och de var så lyckliga.
De slog trummorna av fullbordans glädje.
Kung steg in i deras rum, häpen över de underbara färgerna och detaljerna.
Romarna drog då bort gardinen som delade rummen.
Kinesernas figurer och bilder reflekterades skimrande på romarnas klara väggar.
Där levde de, till och med vackrare,
och alltid ändrade de sig i ljuset.
Romarnas konst är Sufi vägen.
De studerar inte filosofiska tankesätts böcker.
De gör sin kärlek klarare och klarare.
Inget begär, ingen vrede.
I renheten, erhåller och reflekterar de varje ögonblicks bilder,
härifrån, från stjärnorna, från tomrummet.
De tar in dem som om de såg med den belysta klarhet som ser dem.
